Chapter 15

D� sj�ngo Mose och Israels barn denna lovs�ng till HERRENS �ra; de sade: �Jag vill sjunga till HERRENS �ra, ty h�gt �r han upph�jd. H�st och man st�rtade han i havet.

HERREN �r min starkhet och min lovs�ng, Och han blev mig till fr�lsning. Han �r min Gud, jag vill �ra honom, min faders Gud, jag vill upph�ja honom.

HERREN �r en stridsman, 'HERREN' �r hans namn.

Faraos vagnar och h�rsmakt kastade han i havet, hans utvalda k�mpar dr�nktes i R�da havet.

De �vert�cktes av vattenmassor, sj�nko i djupet s�som stenar.

Din h�gra hand, HERRE, du h�rlige och starke, din h�gra hand, HERRE, krossar fienden.

Genom din stora h�ghet sl�r du ned dina motst�ndare; du sl�pper l�s din f�rgrymmelse, den f�rt�r dem s�som str�.

F�r en fnysning av din n�sa uppd�mdes vattnen, b�ljorna reste sig och samlades h�g, vattenmassorna stelnade i havets djup.

Fienden sade: 'Jag vill f�rf�lja dem, hinna upp dem, jag vill utskifta byte, sl�cka min h�mnd p� dem; jag vill draga ut mitt sv�rd, min hand skall f�rg�ra dem.'

Du andades p� dem, d� �vert�ckte dem havet; de sj�nko s�som bly i de v�ldiga vattnen.

Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem �r dig lik, du h�rlige och helige, du fruktansv�rde och h�gtlovade, du som g�r under?

Du r�ckte ut din h�gra hand, d� uppslukades de av jorden.

Men du ledde med din n�d det folk du hade f�rlossat, du f�rde dem med din makt till din heliga boning.

Folken h�rde det och m�ste d� darra, av �ngest grepos Filisteens inbyggare.

D� f�rskr�cktes Edoms furstar, Moabs h�vdingar grepos av b�van, alla Kanaans inbyggare f�rsm�lte av �ngest.

Ja, �ver dem faller f�rskr�ckelse och fruktan; f�r din arms v�ldighet st� de s�som f�rstenade, medan ditt folk t�gar fram, o HERRE medan det t�gar fram, det folk du har f�rv�rvat.

Du f�r dem in och planterar dem p� din arvedels berg, p� den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina h�nder hava berett.

HERREN �r konung alltid och evinnerligen!�

Ty n�r Faraos h�star med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, l�t HERREN havets vatten v�nda tillbaka och komma �ver dem, sedan Israels barn p� torr mark hade g�tt mitt igenom havet.

Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna f�ljde efter henne med pukor och dans.

Och Mirjam sj�ng f�r dem: �Sjungen till HERRENS �ra, ty h�gt �r han upph�jd. H�st och man st�rtade han i havet.�

D�refter l�t Mose israeliterna bryta upp fr�n R�da havet, och de drogo ut i �knen Sur; och tre dagar vandrade de i �knen utan att finna vatten.

S� kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. D�rav fick st�llet namnet Mara.

D� knorrade folket emot Mose och sade: �Vad skola vi dricka?�

Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst slags tr�, som han kastade i vattnet, och s� blev vattnet s�tt. D�r f�relade han folket lag och r�tt, och d�r satte han det p� prov.

Han sade: �Om du h�r HERRENS, din Guds, r�st och g�r vad r�tt �r i hans �gon och lyssnar till hans bud och h�ller alla hans stadgar, s� skall jag icke l�gga p� dig n�gon av de sjukdomar som jag lade p� egyptierna, ty jag �r HERREN, din l�kare.�

Sedan kommo de till Elim; d�r funnos tolv vattenk�llor och sjuttio palmtr�d. Och de l�grade sig d�r vid vattnet.