Chapter 32

Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden h�re min muns ord.

S�som regnet drype min l�ra, s�som daggen fl�de mitt tal, s�som rikligt regn p� gr�nska och s�som en regnskur p� gr�sets brodd.

Ty HERRENS namn vill jag f�rkunna; ja, given �ra �t v�r Gud.

V�r klippa -- ostraffliga �ro hans g�rningar, ty alla hans v�gar �ro r�tta. En trofast Gud och utan svek, r�ttf�rdig och r�ttvis �r han.

De �ter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en skam f�r Israel, det vr�nga och avoga sl�ktet!

�r det s� du l�nar HERREN, du d�raktiga och ovisa folk? �r han d� icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig.

T�nk p� de dagar som fordom voro; akta p� f�rg�ngna sl�ktens �r. Fr�ga din fader, han skall f�rkunna dig det, dina �ldste, de skola s�ga dig det.

N�r den H�gste gav arvslotter �t folken, n�r han f�rdelade m�nniskors barn, d� utstakade han gr�nserna f�r folken efter antalet av Israels barn.

Ty HERRENS folk �r hans del, Jakob �r hans arvedels lott.

Han fann honom i �knens land, i �dsligheten, d�r �kendjuren tj�to. D� tog han honom i sitt besk�rm och sin v�rd, han bevarade honom s�som sin �gonsten.

Likasom en �rn lockar sin avkomma ut till flykt och sv�var upp ovanf�r sina ungar, s� bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom p� sina fj�drar.

HERREN allena ledsagade honom, och ingen fr�mmande gud j�mte honom.

Han f�rde honom fram �ver landets h�jder och l�t honom �ta av markens gr�da; han l�t honom suga honung ur h�lleberget och olja ur den h�rda klippan.

Gr�ddmj�lk av kor, s�t mj�lk av f�r, fett av lamm fick du ock, v�durar fr�n Basan och bockar, d�rtill fetaste m�rg av vete; och av druvors blod drack du vin.

D� blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han �vergav Gud, sin skapare, och f�raktade sin fr�lsnings klippa.

Ja, de retade honom genom sina fr�mmande gudar, med styggelser f�rt�rnade de honom.

De offrade �t onda andar, skengudar, �t gudar som de f�rut icke k�nde, nya, som nyss hade kommit till, och som edra f�der ej fruktade f�r.

Din klippa, som hade f�tt dig, �vergav du, du gl�mde Gud, som hade givit dig livet.

N�r HERREN s�g detta, f�rkastade han dem, ty han f�rt�rnades p� sina s�ner och d�ttrar.

Han sade: �Jag vill f�rd�lja mitt ansikte f�r dem, jag vill se vilket slut de f�; ty ett f�rv�nt sl�kte �ro de, barn i vilka ingen trohet �r.

De hava retat mig med gudar som icke �ro gudar, f�rt�rnat mig med de f�f�ngligheter de dyrka; d�rf�r skall jag reta dem med ett folk som icke �r ett folk, med ett d�raktigt hednafolk skall jag f�rt�rna dem.

Ty eld l�gar fram ur min n�sa, och den brinner �nda till d�dsrikets djup; den f�rt�r jorden med dess gr�da och f�rbr�nner bergens grundvalar.

Jag skall hopa olyckor �ver dem, alla mina pilar skall jag avskjuta p� dem.

De skola utsugas av hunger och f�rt�ras av febergl�d, av farsoter som bittert pina; jag skall s�nda �ver dem vilddjurs t�nder och stoftkr�lande ormars gift.

Ute skall sv�rdet f�rg�ra deras barn, och inomhus skall f�rskr�ckelsen g�ra det: ynglingar s�v�l som jungfrur, spenabarn tillsammans med gr�h�rsm�n.

Jag skulle s�ga: 'Jag vill bl�sa bort dem, g�ra slut p� deras �minnelse bland m�nniskor',

om jag icke fruktade att deras fiender d� skulle v�lla mig gr�melse, att deras ov�nner skulle misstyda det, att de skulle s�ga: 'V�r hand var s� stark, det var icke HERREN som gjorde allt detta.'�

Ty ett r�dl�st folk �ro de, och f�rst�nd finnes icke i dem.

Vore de visa, s� skulle de begripa detta, de skulle f�rsta vilket slut de m�ste f�.

Huru kunde en jaga tusen framf�r sig och tv� driva tiotusen p� flykten, om icke deras klippa hade s�lt dem, och om icke HERREN hade prisgivit dem?

Ty de andras klippa �r icke s�som v�r klippa; v�ra fiender kunna sj�lva d�ma d�rom.

Ty av Sodoms vintr�d �r deras ett skott, det stammar fr�n Gomorras f�lt; deras druvor �ro giftiga druvor, deras klasar hava bitter smak.

Deras vin �r drakars etter, huggormars gruvligaste gift.

Ja, s�dant ligger f�rvarat hos mig, f�rseglat i mina f�rr�dshus.

Min �r h�mnden och vederg�llningen, sparad till den tid d� deras fot skall vackla. Ty n�ra �r deras of�rds dag, och vad dem v�ntar kommer med hast.

Ty HERREN skall skaffa r�tt �t sitt folk, och �ver sina tj�nare skall han f�rbarma sig, n�r han ser att deras kraft �r borta, och att det �r ute med alla och envar.

D� skall han fr�ga: Var �ro nu deras gudar, klippan till vilken de togo sin tillflykt?

Var �ro de som �to deras slaktoffers fett och drucko deras drickoffers vin? M� de st� upp och hj�lpa eder, m� de vara edert besk�rm.

Sen nu att jag allena �r det, och att ingen Gud finnes j�mte mig. Jag d�dar, och jag g�r levande, jag har slagit, men jag helar ock. Ingen finnes, som kan r�dda ur min hand.

Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen, jag s�ger: S� sant jag lever evinnerligen:

n�r jag har v�sst mitt ljungande sv�rd och min hand tager till att skipa r�tt, d� skall jag utkr�va h�mnd av mina ov�nner och vederg�llning av dem som hata mig.

Jag skall l�ta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt sv�rd skall m�tta sig av k�tt, av de slagnas och f�ngnas blod, av fiendeh�vdingars huvuden.

Jublen, I hedningar, �ver hans folk, ty han h�mnas sina tj�nares blod, han utkr�ver h�mnd av sina ov�nner och bringar f�rsoning f�r sitt land, f�r sitt folk.

Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och f�redrog hela denna s�ng inf�r folket.

Och n�r Mose hade f�redragit alltsammans till slut f�r hela Israel,

sade han till dem: �Akten p� alla de ord som jag i dag g�r till vittnen mot eder, s� att I given edra barn befallning om dem, att de skola h�lla alla denna lags ord och g�ra efter dem.

Ty det �r icke ett tomt ord, som ej ang�r eder, utan det g�ller edert liv; och genom detta ord skolen I l�nge leva i det land dit I nu dragen �ver Jordan, f�r att taga det i besittning.�

Och HERREN talade till Mose p� denna samma dag och sade:

�Stig upp h�r p� Abarimberget, p� berget Nebo i Moabs land, gent emot Jeriko, s� skall du f� se Kanaans land, som jag vill giva �t Israels barn till besittning.

Och du skall d� d�r p� berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till dina f�der, likasom din broder Aron dog p� berget Hor och blev samlad till sina f�der;

detta d�rf�r att I handladen trol�st mot mig bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kades, i �knen Sin, i det att I icke h�llen mig helig bland Israels barn.

Mitt framf�r dig skall du se landet; men du skall icke komma dit, in i det land som jag vill giva �t Israels barn.�