Chapter 1

P� den tid d� domarna regerade uppstod hungersn�d i landet. D� drog en man fr�n Bet-Lehem i Juda �stad med sin hustru och sina b�da s�ner f�r att bos�tta sig i Moabs land under n�gon tid.

Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans b�da s�ner Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, fr�n Bet-Lehem i Juda. S� kommo de nu till Moabs land och vistades d�r.

Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina b�da s�ner.

Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och den andra Rut.

Och sedan de hade bott d�r vid pass tio �r, dogo ocks� de b�da, Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina b�da s�ner och sin man.

D� stod hon upp med sina sonhustrur f�r att v�nda tillbaka fr�n Moabs land; ty hon hade h�rt i Moabs land att HERREN hade sett till sitt folk och givit det br�d.

S� begav hon sig, j�mte sina b�da sonhustrur, fr�n det st�lle d�r hon hade vistats. Men n�r de nu gingo sin v�g fram, f�r att komma tillbaka till Juda land,

sade Noomi till sina b�da sonhustrur: �V�nden om och g� hem igen, var och en till sin moder.

HERREN bevise godhet mot eder, s�som I haven gjort mot de b�da d�da och mot mig. HERREN give eder att I m�n finna ro, var i sin mans hus.� D�refter kysste hon dem. Men de brusto ut i gr�t

och sade till henne: �Nej, vi vilja f�lja med dig tillbaka till ditt folk.�

Men Noomi svarade: �V�nden om, mina d�ttrar. Varf�r skullen I g� med mig? Kan v�l jag �nnu en g�ng f� s�ner i mitt liv, vilka kunna bliva m�n �t eder?

V�nden om, mina d�ttrar, och g�n hem, ty jag �r nu f�r gammal att �verl�mna mig �t en man. Och om jag �n kunde t�nka: 'Jag har �nnu hopp', ja, om jag ock redan i natt �verl�mnade mig �t en man och s� verkligen f�dde s�ner,

icke skullen I d�rf�r v�nta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I d�rf�r st�nga eder inne och f�rbliva utan m�n? Bort det, mina d�ttrar! Jag k�nner redan bedr�velse nog f�r eder skull, eftersom HERRENS hand s� har drabbat mig.�

D� brusto de �ter ut i gr�t. Och Orpa kysste sin sv�rmoder till avsked, men Rut h�ll sig alltj�mt intill henne.

D� sade hon: �Se, din sv�gerska har v�nt tillbaka till sitt folk och till sin gud; v�nd ock du tillbaka och f�lj din sv�gerska.�

Men Rut svarade: �S�k icke intala mig att �vergiva dig och v�nda tillbaka ifr�n dig. Ty dit du g�r vill ock jag g�, och d�r du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk �r mitt folk, och din Gud �r min Gud.

D�r du d�r vill ock jag d�, och d�r vill jag bliva begraven. HERREN straffe mig nu och framgent, om n�got annat �n d�den kommer att skilja mig fr�n dig.�

D� hon nu s�g att denna stod fast i sitt beslut att g� med henne, upph�rde hon att tala d�rom med henne.

S� gingo de b�da med varandra, till dess att de kommo till Bet-Lehem. Och n�r de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i r�relse f�r deras skull, och kvinnorna sade: �Detta �r ju Noomi!�

Men hon sade till dem: �Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig Mara, ty den Allsm�ktige har l�tit mycken bedr�velse komma �ver mig.

Rik drog jag h�rifr�n, och tomh�nt har HERREN l�tit mig komma tillbaka. Varf�r kallen I mig d� Noomi, n�r HERREN har vittnat emot mig, n�r den Allsm�ktige har l�tit det g� mig s� illa?�

S� kom d� Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i det hon v�nde tillbaka fr�n Moabs land. Och de kommo till Bet-Lehem, n�r kornsk�rden begynte.