Chapter 2

I m�naden Nisan, i Artasastas tjugonde regerings�r, vid ett tillf�lle d� vin stod framsatt f�r konungen, tog jag vinet och gav det �t honom. Och jag hade icke f�rr visat mig sorgsen inf�r honom;

men nu sade konungen till mig: �Varf�r ser du s� sorgsen ut? Du �r ju icke sjuk; du m�ste hava n�gon hj�rtesorg.� D� blev jag �verm�ttan h�pen.

Och jag sade till konungen: �M� konungen leva evinnerligen! Skulle jag icke se sorgsen ut, d� den stad d�r mina f�ders gravar �ro ligger �de och dess portar �ro f�rt�rda av eld?�

Konungen sade till mig: �Vad �r det d� du beg�r?� D� bad jag en b�n till himmelens Gud

och sade till konungen: �Om det s� t�ckes konungen, och om du finner behag i din tj�nare, s� beder jag att du ville l�ta mig fara till Juda, till den stad d�r mina f�ders gravar �ro, p� det att jag �ter m� bygga upp den.�

D� fr�gade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid hans sida: �Huru l�nge kan din resa r�cka, och n�r kan du komma tillbaka?� D� det nu allts� t�cktes konungen att l�ta mig fara, uppgav jag f�r honom en best�md tid.

Och jag sade till konungen: �Om det s� t�ckes konungen, s� m� brev givas mig till st�th�llarna i landet p� andra sidan floden, att de l�ta mig fara d�rigenom, till dess jag kommer till Juda,

s� ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen �ver den kungliga skogsparken, att han l�ter mig f� virke f�r att d�rmed timra upp portarna till borgen som h�r till templet, �vensom virke till stadsmuren, s� ock till det hus d�r jag sj�lv skall hava min bostad.� Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var �ver mig.

N�r jag s� kom till st�th�llarna i landet p� andra sidan floden, gav jag dem konungens brev. Och konungen hade s�nt med mig h�rh�vitsm�n och ryttare.

Men d� horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tj�nstemannen, h�rde detta, f�rtr�t det dem h�geligen att n�gon hade kommit f�r att se Israels barn till godo.

N�r jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit d�r i tre dagar,

stod jag upp om natten j�mte n�gra f� m�n, utan att hava omtalat f�r n�gon m�nniska vad min Gud ingav mig i hj�rtat att g�ra f�r Jerusalem; och det djur som jag red p� var det enda jag hade med mig.

Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakk�llan och Dyngporten och bes�g Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro f�rt�rda av eld.

Och jag drog vidare till K�llporten och till Konungsdammen, men d�r var det icke m�jligt f�r djuret att komma fram med mig.

D� begav jag mig uppf�r dalen om natten och bes�g muren och v�nde sedan �ter in genom Dalporten och kom s� tillbaka.

Och f�rest�ndarna hade icke f�tt veta vart jag hade g�tt, och vad jag ville g�ra, ty jag hade �nnu icke omtalat n�got f�r judarna, pr�sterna, �dlingarna, f�rest�ndarna och de �vriga, som skulle f� med arbetet att g�ra.

Men nu sade jag till dem: �I sen sj�lva i vilken n�d vi �ro, huru Jerusalem ligger �de, och huru dess portar �ro uppbr�nda i eld. V�lan d�, l�t oss bygga upp Jerusalems mur, f�r att vi icke l�ngre m� vara till sm�lek.�

Och jag omtalade f�r dem huru min Guds hand hade varit mig n�dig, s� ock vad konungen hade lovat mig. D� sade de: �Vi vilja st� upp och bygga.� Och de togo mod till sig f�r det goda verket.

Men n�r horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tj�nstemannen, och araben Gesem h�rde detta, bespottade de oss och visade f�rakt f�r oss; och de sade: �Vad �r det I g�ren? Viljen I s�tta eder upp mot konungen?�

D� gav jag dem detta svar: �Himmelens Gud skall l�ta det g� oss v�l, och vi, hans tj�nare, vilja st� upp och bygga; men I haven ingen del eller r�tt eller �minnelse i Jerusalem.�