Chapter 4

N�r nu Sanballat h�rde att vi h�llo p� att bygga upp muren, vredgades han och blev h�geligen f�rt�rnad. Och han bespottade judarna

och talade s� inf�r sina br�der och inf�r Samariens krigsfolk: �Vad �r det dessa vanm�ktiga judar g�ra? Skall man l�ta dem h�llas? Skola de f� offra? Skola de kanh�nda i sinom tid fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv �t stenarna i grush�garna, d�r de ligga f�rbr�nda?�

Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: �Huru de �n bygga, skall dock en r�v komma deras stenmur att r�mna, blott han hoppar upp p� den.�

H�r, v�r Gud, huru f�raktade vi �ro. L�t deras sm�delser falla tillbaka p� deras egna huvuden. Ja, l�t dem bliva utplundrade i ett land dit de f�ras s�som f�ngar.

�verskyl icke deras missg�rningar, och l�t deras synd icke varda utpl�nad ur din �syn, eftersom de hava varit de byggande till f�rargelse.

Och vi byggde p� muren, och hela muren blev hopfogad till sin halva h�jd; och folket arbetade med gott mod.

Men n�r Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna h�rde att man alltj�mt h�ll p� med att laga upp Jerusalems murar, och att r�mnorna begynte igent�ppas, d� blevo de mycket vreda.

Och de sammansvuro sig allasammans att g� �stad och angripa Jerusalem och st�ra folket i deras arbete.

D� b�do vi till v�r Gud; och vi l�to h�lla vakt mot dem b�de dag och natt f�r att skydda oss mot dem.

Men judarna sade: �B�rarnas kraft sviker, och gruset �r alltf�r mycket; vi f�rm� icke mer att bygga p� muren.�

V�ra ov�nner �ter sade: �Innan de f� veta eller se n�got, skola vi st� mitt ibland dem och dr�pa dem; s� skola vi g�ra slut p� arbetet.�

N�r nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och fr�n alla h�ll uppmanade oss, v�l tio g�nger, att vi skulle draga oss tillbaka till dem,

d� st�llde jag upp folket i de l�gsta och mest �ppna delarna av staden bakom muren; jag st�llde upp dem efter sl�kter, med sina sv�rd, spjut och b�gar.

Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till �dlingarna och f�rest�ndarna och det �vriga folket: �Frukten icke f�r dem; t�nken p� Herren, den store och fruktansv�rde, och striden f�r edra br�der, edra s�ner och d�ttrar, edra hustrur och edra hus.�

Sedan v�ra fiender s�lunda hade f�tt f�rnimma att saken var oss bekant, och att Gud hade gjort deras r�d om intet, kunde vi alla v�nda tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.

Fr�n den dagen var ena h�lften av mina tj�nare sysselsatt med arbetet, under det att andra h�lften stod v�pnad med sina spjut, sk�ldar, b�gar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda hus.

De som byggde p� muren och de som lassade p� och buro b�rdor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra h�llo de vapnet.

Och de som byggde hade var och en sitt sv�rd bundet vid sin l�nd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en basunbl�sare.

Jag hade n�mligen sagt till �dlingarna och f�rest�ndarna och det �vriga folket: �Arbetet �r stort och vidstr�ckt, och vi �ro spridda �ver muren, l�ngt ifr�n varandra.

D�r I nu h�ren basunen ljuda, dit skolen I f�rsamla eder till oss; v�r Gud skall strida f�r oss.�

S� gjorde ock vi v�rt arbete, under det att h�lften av folket stod v�pnad med sina spjut fr�n morgonrodnadens uppg�ng, till dess att stj�rnorna kommo fram.

Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin tj�nare skulle stanna �ver natten inne i Jerusalem, s� att vi om natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.

Och varken jag eller mina br�der eller mina tj�nare eller de som gjorde vakt hos mig lade av kl�derna; vapnen h�llos av var och en f�r lika n�dv�ndiga som vatten.