Chapter 20

D�refter tog Sofar fr�n Naama till orda och sade:

P� s�dant tal giva mina tankar mig ett svar, �n mer, d� jag nu �r s� uppr�rd i mitt inre.

Sm�dlig tillr�ttavisning m�ste jag h�ra, och man svarar mig med munv�der p� f�rst�ndigt tal.

Vet du d� icke att s� har varit fr�n evig tid, fr�n den stund d� m�nniskor sattes p� jorden:

att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudl�ses gl�dje ett �gonblick?

Om �n hans f�rh�velse stiger upp till himmelen och hans huvud n�r intill molnen,

S� f�rg�s han dock f�r alltid och aktas lik sin tr�ck; de som s�go honom m�ste fr�ga: �Var �r han?�

Lik en dr�m flyger han bort, och ingen finner honom mer; han f�rjagas s�som en syn om natten.

Det �ga som s�g honom ser honom icke �ter, och hans plats f�r ej sk�da honom mer.

Hans barn m�ste gottg�ra hans skulder till de arma, hans h�nder �terb�ra hans vinning.

B�st ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

Om �n ondskan smakar ljuvligt i hans mun, s� att han g�mmer den under sin tunga,

�r r�dd om den och ej vill g� miste d�rom, utan h�ller den f�rvarad inom sin gom,

s� f�rvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

Den rikedom han har slukat m�ste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dr�pt.

Ingen b�ck f�r vederkvicka hans syn, ingen str�m med fl�den av honung och gr�ddmj�lk.

Sitt f�rd�rv m�ste han �terb�ra, han f�r ej njuta d�rav; hans fr�jd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

Ty mot de arma �vade han v�ld och l�t dem ligga d�r; han rev till sig hus som han ej kan h�lla vid makt.

Han visste ej av n�gon ro f�r sin buk, men han skall icke r�dda sig med sina skatter.

Intet slapp undan hans glupskhet, d�rf�r �ger och hans lycka intet best�nd.

Mitt i hans �verfl�d p�kommer honom n�d, och envar el�ndig v�nder d� mot honom sin hand.

Ja, s� m�ste ske, f�r att hans buk m� bliva fylld; sin vredes gl�d skall Gud s�nda �ver honom och l�ta den tr�nga s�som ett regn in i hans kropp.

Om han flyr undan f�r vapen av j�rn, s� genomborras han av kopparb�gens skott.

N�r han d� drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, n�r den ljungande udden kommer fram ur hans galla, d� falla d�dsfasorna �ver honom.

Idel m�rker �r f�rvarat �t hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den f�rt�r vad som �r kvar i hans hydda.

Himmelen l�gger hans missg�rning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

Vad som har samlats i hans hus far �ter sin kos, likt f�rrinnande vatten, p� vredens dag.

S�dan lott f�r en ogudaktig m�nniska av Gud, s�dan arvedel har av Gud blivit best�md �t henne.