Chapter 57

F�r s�ngm�staren; �F�rd�rva icke�; en s�ng av David, n�r han flydde f�r Saul och var i grottan.

Var mig n�dig, o Gud, var mig n�dig; ty till dig tager min sj�l sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda �r f�rbi.

Jag ropar till Gud den H�gste, till Gud, som fullbordar sitt verk f�r mig.

Han skall s�nda fr�n himmelen och fr�lsa mig, n�r jag sm�das av m�nniskor som st� mig efter livet. Sela. Gud skall s�nda sin n�d och sin trofasthet.

Min sj�l �r omgiven av lejon, jag m�ste ligga bland eldsprutare, bland m�nniskor vilkas t�nder �ro spjut och pilar, och vilkas tungor �ro skarpa sv�rd.

Upph�jd vare du, Gud, �ver himmelen; �ver hela jorden str�cke sig din �ra.

De l�gga ut n�t f�r mina f�tter, min sj�l b�jes ned, de gr�va f�r mig en grop, men de falla sj�lva d�ri. Sela.

Mitt hj�rta �r frimodigt, o Gud, mitt hj�rta �r frimodigt; jag vill sjunga och lova.

Vakna upp, min �ra; upp, psaltare och harpa! Jag vill v�cka morgonrodnaden.

Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

Ty din n�d �r stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

Upph�jd vare du, Gud, �ver himmelen; �ver hela jorden str�cke sig din �ra.