Chapter 1

Detta �r den utsaga som uppenbarades f�r profeten Habackuk.

Huru l�nge, HERRE, skall jag ropa, utan att du h�r klaga inf�r dig �ver v�ld, utan att du fr�lsar?

Varf�r l�ter du mig se s�dan ondska? Huru kan du sj�lv sk�da p� s�dan or�ttr�dighet, p� det f�rd�rv och det v�ld jag har inf�r mina �gon? S� uppst�r ju kiv, och s� upph�va sig tr�tor.

D�rigenom bliver lagen vanm�ktig, och r�tten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige sn�rjer den r�ttf�rdige; s� framst�r r�tten f�rvr�ngd.

Sen efter bland hedningarna och sk�den; h�pnen, ja, st�n d�r med h�pnad Ty en g�rning utf�r han i edra dagar, som I icke skolen tro, n�r den f�rt�ljes.

Ty se, jag skall uppv�cka kald�erna det bistra och of�rv�gna folket, som drager ut s� vitt som jorden n�r och inkr�ktar boningar som icke �ro deras.

Det folket �r f�rskr�ckligt och fruktansv�rt; r�tt och myndighet tager det sig sj�lvt.

Dess h�star �ro snabbare �n pantrar och vildare �n vargar om aftonen; dess ryttare jaga fram i fyrspr�ng. Ja, fj�rran ifr�n komma dess ryttare, de flyga �stad s�som �rnen, n�r han st�rtar sig �ver sitt rov

Alla hasta de till v�ld, av sin stridslust drivas de fram�t; och f�ngar hopa de s�som sand.

Konungar �ro dem ett �tl�je, och furstar r�kna de f�r lekverk; �t alla slags f�sten le de, de kasta upp jordvallar och intaga dem.

S� fara de �stad s�som vinden, alltj�mt fram�t till att �samka sig skuld; ty deras egen kraft �r deras gud.

�r du d� icke till av �lder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej d�! HERRE, till en dom �r det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du v�r klippa.

Du vilkens �gon �ro f�r rena f�r att se p� det onda, du som icke lider att sk�da p� or�ttr�dighet, huru kan du �nd� sk�da p� dessa trol�sa m�nniskor och tiga stilla, n�r den ogudaktige f�rd�rvar den som har r�tt mot honom?

S� v�llar du att m�nniskorna bliva lika fiskar i havet, lika kr�ldjur, som icke hava n�gon herre.

Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok, han f�ngar dem i sitt n�t och f�rsamlar dem i sitt garn; d�r�ver �r han glad och fr�jdar sig.

F�rdenskull framb�r han offer �t sitt n�t och t�nder offereld �t sitt garn; genom dem bliver ju hans andel s� fet och hans mat s� kr�slig.

Men skall han d�rf�r framgent f� t�mma sitt n�t och best�ndigt dr�pa folken utan n�gon f�rskoning