Chapter 23

Och Paulus f�ste �gonen p� R�det och sade: �Mina br�der, allt intill denna dag har jag vandrat inf�r Gud med ett i allo gott samvete.�

D� befallde �verstepr�sten Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle sl� honom p� munnen.

Paulus sade d� till honom: �Gud skall sl� dig, du vitmenade v�gg. Du sitter h�r f�r att d�ma mig efter lagen, och �nd� bjuder du, tv�rtemot lagen, att man skall sl� mig!�

D� sade de som stodo d�rbredvid: �Sm�dar du Guds �verstepr�st?�

Paulus svarade: �Jag visste icke, mina br�der, att han var �verstepr�st. Det �r ju skrivet: 'Mot en h�vding i ditt folk skall du icke tala onda ord.'�

Nu hade Paulus m�rkt att den ena delen av dem utgjordes av sadduc�er och den andra av faris�er. D�rf�r sade han med ljudelig r�st inf�r R�det: �Mina br�der, jag �r faris�, en avkomling av faris�er. Det �r f�r v�rt hopps skull, f�r de d�das uppst�ndelses skull, som jag st�r h�r inf�r r�tta.�

Knappt hade han sagt detta, f�rr�n en strid uppstod mellan faris�erna och sadduc�erna, s� att hopen blev delad.

Sadduc�erna s�ga n�mligen att det icke finnes n�gon uppst�ndelse, ej heller n�gon �ngel eller ande, men faris�erna bek�nna sig tro p� b�de det ena och det andra.

Och man begynte ropa och larma; och n�gra skriftl�rde som h�rde till faris�ernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: �Vi finna intet ont hos denne man. Kanh�nda har en ande eller en �ngel verkligen talat med honom.�

D� nu en s� h�ftig strid hade uppst�tt, fruktade �versten att de skulle slita Paulus i stycken, och bj�d manskapet g� ned och rycka honom undan dem och f�ra honom till kasernen.

Natten d�refter kom Herren och stod framf�r honom och sade: �Var vid gott mod; ty s�som du har vittnat om mig i Jerusalem, s� m�ste du ock vittna i Rom.�

N�r det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och f�rpliktade sig med dyr ed att varken �ta eller dricka, f�rr�n de hade dr�pt Paulus.

Och det var mer �n fyrtio m�n som s� hade sammansvurit sig.

Dessa gingo till �verstepr�sterna och de �ldste och sade: �Vi hava med dyr ed f�rpliktat oss att ingenting smaka, f�rr�n vi hava dr�pt Paulus.

S� m�n I nu, tillsammans med R�det, hemst�lla hos �versten att han l�ter f�ra honom ned till eder, detta under f�regivande att I t�nken grundligare unders�ka hans sak. Vi skola d� vara redo att r�ja honom ur v�gen, innan han hinner fram.�

Men Paulus' systerson fick h�ra om f�rs�tet. Han kom d�rf�r till kasernen och gick ditin och omtalade f�r Paulus vad han hade h�rt.

Paulus bad d� att en av h�vitsm�nnen skulle komma till honom, och sade: �F�r denne yngling till �versten; ty han har en underr�ttelse att l�mna honom.�

Denne tog honom d� med sig och f�rde honom till �versten och sade: �F�ngen Paulus har kallat mig till sig och bett mig f�ra denne yngling till dig, ty han har n�got att s�ga dig.�

D� tog �versten honom vid handen och gick avsides med honom och fr�gade honom: �Vad �r det f�r en underr�ttelse du har att l�mna mig?�

Han svarade: �Judarna hava kommit �verens om att bedja dig att du i morgon l�ter f�ra Paulus ned till R�det, detta under f�regivande att det t�nker skaffa sig grundligare kunskap om honom.

G�r dem nu icke till viljes h�ri; ty mer �n fyrtio av dem ligga i f�rs�t f�r honom och hava med dyr ed f�rpliktat sig att varken �ta eller dricka, f�rr�n de hava r�jt honom ur v�gen. Och nu �ro de redo och v�nta allenast p� att du skall bevilja deras beg�ran.�

�versten bj�d d� ynglingen att icke f�r n�gon omtala att han hade yppat detta f�r honom, och l�t honom sedan g�.

D�refter kallade han till sig tv� av h�vitsm�nnen och sade till dem: �L�ten tv� hundra krigsm�n g�ra sig redo att i natt vid tredje timmen avg� till Cesarea, s� ock sjuttio ryttare och tv� hundra spjutb�rare.�

Och han tillsade dem att skaffa �snor, som de skulle l�ta Paulus rida p� s� att han oskadd kunde f�ras till landsh�vdingen Felix.

Och han skrev ett brev, s� lydande:

�Klaudius Lysias h�lsar den �dle landsh�vdingen Felix.

Denne man blev gripen av judarna, och det var n�ra att han hade blivit d�dad av dem. D� kom jag tillst�des med mitt manskap och tog honom ifr�n dem, sedan jag hade f�tt veta att han var romersk medborgare.

Men d� jag ocks� ville veta vad de anklagade honom f�r, l�t jag st�lla honom inf�r deras Stora r�d.

Jag fann d� att anklagelsen mot honom g�llde n�gra tvistefr�gor i deras lag, men att han icke var anklagad f�r n�got som f�rtj�nade d�d eller f�ngelse.

Sedan har jag f�tt k�nnedom om att n�got anslag f�rehaves mot honom, och d�rf�r s�nder jag honom nu strax till dig. Jag har j�mv�l bjudit hans anklagare att inf�r dig f�ra sin talan mot honom.�

S� togo nu krigsm�nnen Paulus, s�som det hade blivit dem befallt, och f�rde honom om natten till Antipatris.

Dagen d�refter v�nde de sj�lva tillbaka till kasernen och l�to ryttarna f�rdas vidare med honom.

N�r dessa kommo till Cesarea, l�mnade de fram brevet till landsh�vdingen och f�rde j�mv�l Paulus fram inf�r honom.

Sedan han hade l�st brevet, fr�gade han fr�n vilket landskap han var; och n�r han hade f�tt veta att han var fr�n Cilicien, sade han:

�Jag skall h�ra vad du har att s�ga, n�r ocks� dina anklagare hava kommit tillst�des.� Och s� bj�d han att man skulle f�rvara honom i Herodes' borg.