Chapter 4

S� f�rmanar jag nu eder, jag som �r en f�nge i Herren, att f�ra en vandel som �r v�rdig den kallelse I haven undf�tt,

med all �dmjukhet och allt saktmod, med t�lamod, s� att I haven f�rdrag med varandra i k�rlek

och vinnl�ggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band:

en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillh�r eder kallelse --

en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som �r allas Fader,

han som �r �ver alla, genom alla och i alla.

Men �t var och en s�rskild av oss blev n�den given, alltefter som Kristus tillm�tte honom sin g�va.

D�rf�r heter det: �Han for upp i h�jden, han tog f�ngar, han gav m�nniskorna g�vor.�

Men detta ord �han for upp�, vad inneb�r det, om icke att han f�rut hade farit hit ned till jordens l�gre rymder?

Den som for ned, han �r ock den som for upp �ver alla himlar, f�r att han skulle uppfylla allt.

Och han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och l�rare.

Ty han ville g�ra de heliga skickliga till att utf�ra sitt tj�narv�rv, att uppbygga Kristi kropp,

till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och s� bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet.

S� skulle vi icke mer vara barn, icke s�som havets v�gor drivas omkring av vart vindkast i l�ran, vid m�nniskornas bedr�gliga spel, n�r de illfundigt s�ka fr�mja villfarelsens listiga anslag.

Nej, vi skulle d� h�lla oss till sanningen, och i alla stycken i k�rlek v�xa upp till honom som �r huvudet, Kristus.

Ty fr�n honom h�mtar hela kroppen sin tillv�xt, till att bliva uppbyggd i k�rlek, i det att den sammanslutes och f�r sammanh�llning genom det bist�nd var led giver, med en kraft som �r avm�tt efter var s�rskild dels uppgift.

Jag tills�ger eder allts� och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra s�som hedningarna i sitt sinnes f�f�nglighet vandra,

hedningarna, vilka, i f�ljd av den okunnighet som r�der hos dem genom deras hj�rtans f�rstockelse, �ro f�rm�rkade till f�rst�ndet och bortkomna fr�n det liv som �r av Gud.

Ty i sin f�rsoffning hava de �verl�mnat sig �t l�saktighet, s� att de i girighet bedriva alla slags orena g�rningar.

Men I haven icke f�tt en s�dan undervisning om Kristus,

om I eljest s� haven h�rt om honom och s� blivit l�rda i honom, som sanning �r i Jesus:

att I -- d� detta nu kr�vdes p� grund av eder f�rra vandel -- haven avlagt den gamla m�nniskan, som f�rd�rvar sig genom att f�lja sina beg�relsers bedr�gliga lockelser,

och nu f�rnyens genom Anden som bor i edert sinne,

och att I haven ikl�tt eder den nya m�nniskan, som �r skapad till likhet med Gud i sanningens r�ttf�rdighet och helighet.

L�ggen d�rf�r bort l�gnen, och talen sanning med varandra, eftersom vi �ro varandras lemmar.

�Vredgens, men synden icke�; l�ten icke solen g� ned �ver eder vrede,

och given icke dj�vulen n�got tillf�lle.

Den som har stulit, han stj�le icke mer, utan arbete hellre, och utr�tte med sina h�nder vad gott �r, s� att han har n�got varav han kan dela med sig �t den som lider brist.

L�ten intet oh�viskt tal utg� ur eder mun, utan allenast det som �r gott, till uppbyggelse, d�r s�dan beh�ves, s� att det bliver till v�lsignelse f�r dem som h�ra det.

Och bedr�ven icke Guds helige Ande, vilken I haven undf�tt s�som ett insegel, f�r f�rlossningens dag.

All bitterhet och h�ftighet och vrede, allt skriande och sm�dande, ja, allt vad ondska heter vare fj�rran ifr�n eder.

Varen i st�llet goda och barmh�rtiga mot varandra, och f�rl�ten varandra, s�som Gud i Kristus har f�rl�tit eder. 5:1. 5:2. tryckta upplagan. --Red f�r den elektroniska upplagan. elektroniska utg�van.