Chapter 9

Och den femte �ngeln st�tte i sin basun. D� s�g jag en stj�rna vara fallen ifr�n himmelen ned p� jorden; och �t henne gavs nyckeln till avgrundens brunn.

Och hon �ppnade avgrundens brunn. D� steg en r�k upp ur brunnen, lik r�ken fr�n en stor ugn, och solen och luften f�rm�rkades av r�ken fr�n brunnen.

Och ur r�ken kommo gr�shoppor ut �ver jorden; och �t dem gavs samma makt som skorpionerna p� jorden hava.

Och dem blev tillsagt, att de icke skulle skada gr�set p� jorden eller n�got annat gr�nt eller n�got tr�d, utan allenast de m�nniskor som icke hade Guds insegel p� sina pannor.

Och �t dem blev givet att, icke att d�da dem, men att pl�ga dem i fem m�nader; och pl�gan, som de v�llade var s�som den pl�ga en skorpion �stadkommer, n�r den stinger en m�nniska.

P� den tiden skola m�nniskorna s�ka d�den, men icke kunna finna den; de skola �stunda att d�, men d�den skall fly undan ifr�n dem.

Och gr�shopporna tedde sig s�som h�star, rustade till strid. P� sina huvuden hade de likasom kransar, som syntes vara av guld. Deras ansikten voro s�som m�nniskors ansikten.

De hade h�r s�som kvinnors h�r, och deras t�nder voro s�som lejons.

De hade br�st, som liknade j�rnpansar; och rasslet av deras vingar var s�som vagnsrasslet, n�r m�nga h�star med sina vagnar st�rta fram till strid.

De hade stj�rtar med gaddar, s�som skorpioner hava; och i deras stj�rtar l�g den makt de hade f�tt att i fem m�nader skada m�nniskorna.

Till konung �ver sig hade de avgrundens �ngel, vilkens namn p� hebreiska �r Abaddon och som p� grekiska har namnet Apollyon.

Det f�rsta ve har g�tt till �nda; se, efter detta komma �nnu tv� andra ve.

Och den sj�tte �ngeln st�tte i sin basun. D� h�rde jag en r�st fr�n de fyra hornen p� det gyllene altare, som stod inf�r Guds ansikte,

s�ga till den sj�tte �ngeln, den som hade basunen: �L�s de fyra �nglar, som h�llas bundna invid den stora floden Eufrat.�

Och de fyra �nglarna l�stes, de som just f�r den timmen, p� den dagen, i den m�naden, under det �ret hade h�llits redo att dr�pa tredjedelen av m�nniskorna.

Och antalet ryttare i de ridande skarorna var tv� g�nger tio tusen g�nger tio tusen; jag fick h�ra att de voro s� m�nga.

Och h�starna och m�nnen som sutto p� dem tedde sig f�r min syn p� detta s�tt: m�nnen hade eldr�da och m�rkbl� och svavelgula pansar; och h�starna hade huvuden s�som lejon, och ur deras gap gick ut eld och r�k och svavel.

Av dessa tre pl�gor -- av elden och r�ken och svavlet som gick ut ur deras gap -- d�dades tredjedelen av m�nniskorna.

Ty h�starnas makt l�g i deras gap och i deras svansar. Deras svansar liknade n�mligen ormar, och hade huvuden, och med dem var det, som de gjorde skada.

Men de �terst�ende m�nniskorna, de som icke hade blivit d�dade genom dessa pl�gor, gjorde icke b�ttring; de v�nde sig icke ifr�n bel�tena, som de hade gjort med egna h�nder, och upph�rde icke att tillbedja onda andar och avgudar av guld och silver och koppar och sten och tr�, som varken kunna se eller h�ra eller g�.

De gjorde icke b�ttring och upph�rde icke med sina mordg�rningar och trolldomskonster, sin otukt och sitt tjuveri.