Chapter 9

D�refter sade HERREN till Mose: �G� till Farao och tala till honom: S� s�ger HERREN, hebr�ernas Gud: Sl�pp mitt folk, s� att de kunna h�lla gudstj�nst �t mig.

Ty om du icke vill sl�ppa dem, utan kvarh�ller dem l�ngre,

se, d� skall HERRENS hand med en mycket sv�r pest komma �ver din boskap p� marken, �ver h�star, �snor och kameler, �ver f�kreatur och f�r.

Men HERREN skall d�rvid g�ra en �tskillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, s� att intet av de djur som tillh�ra Israels barn skall d�.�

Och HERREN best�mde en tid och sade: �I morgon skall HERREN g�ra s� i landet.�

Och dagen d�refter gjorde HERREN s�, och all egyptiernas boskap dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;

n�r Farao s�nde och h�rde efter, se, d� hade icke s� mycket som ett enda djur av Israels boskap d�tt. Men Faraos hj�rta var tillslutet, och han sl�ppte icke folket

D�refter sade HERREN till Mose och Aron: �Tagen edra h�nder fulla med sot ur sm�ltugnen, och m� sedan Mose str� ut det, upp mot himmelen, inf�r Faraos �gon,

s� skall d�rav bliva ett damm �ver hela Egyptens land, och d�rav skola uppst� bulnader, som sl� ut med bl�sor, p� m�nniskor och boskap i hela Egyptens land.�

D� togo de sot ur sm�ltugnen och tr�dde inf�r Farao, och Mose str�dde ut det, upp mot himmelen; och d�rav uppstodo bulnader, som slogo ut med bl�sor, p� m�nniskor och boskap.

Och sp�m�nnen kunde icke h�lla st�nd mot Mose f�r bulnadernas skull, ty bulnader uppstodo p� sp�m�nnen s�v�l som p� alla andra egyptier.

Men HERREN f�rstockade Faraos hj�rta, s� att han icke h�rde p� dem, s�som HERREN hade sagt till Mose.

D�refter sade HERREN till Mose: �Tr�d i morgon bittida fram inf�r Farao och s�g till honom: S� s�ger HERREN, hebr�ernas Gud: Sl�pp mitt folk, s� att de kunna h�lla gudstj�nst �t mig.

Annars skall jag nu s�nda alla mina hems�kelser �ver dig sj�lv och �ver dina tj�nare och ditt folk, p� det att du m� f�rnimma att ingen �r s�som jag p� hela jorden.

Ty jag hade redan r�ckt ut min land f�r att sl� dig och ditt folk med pest, s� att du skulle bliva utrotad fr�n jorden;

men jag skonade dig, just d�rf�r att jag ville l�ta min kraft bliva uppenbarad f�r dig och mitt namn bliva f�rkunnat p� hela jorden.

Om du ytterligare l�gger hinder i v�gen f�r mitt folk och icke sl�pper dem,

se, d� skall jag i morgon vid denna tid l�ta ett mycket sv�rt hagel komma, s�dant att dess like icke har varit i Egypten, allt ifr�n den dag dess grund blev lagd �nda till nu.

S� s�nd nu bort och l�t b�rga din boskap och allt vad du annars har ute p� marken. Ty alla m�nniskor och all boskap som d� finnas ute p� marken och icke hava kommit under tak, de skola tr�ffas av haglet och bliva d�dade.�

Den som nu bland Faraos tj�nare fruktade HERRENS ord, han l�t sina tj�nare och sin boskap s�ka skydd i husen;

men den som icke aktade p� HERRENS ord, han l�t sina tj�nare och sin boskap bliva kvar ute p� marken.

Och HERREN sade till Mose: �R�ck din hand upp mot himmelen, s� skall hagel falla �ver hela Egyptens land, �ver m�nniskor och boskap och �ver alla markens �rter i Egyptens land.�

D� r�ckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN l�t det dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, s� l�t HERREN hagel komma �ver Egyptens land.

Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och haglet var s� sv�rt, att dess like icke hade varit i hela Egyptens land fr�n den tid det blev befolkat.

Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns p� marken, b�de m�nniskor och djur; och haglet slog ned alla markens �rter och slog s�nder alla markens tr�d.

Allenast i landet Gosen, d�r Israels barn voro, haglade det icke.

D� s�nde Farao och l�t kalla till sig Mose och Aron och sade till dem: �Jag har syndat denna g�ng. Det �r HERREN som �r r�ttf�rdig; jag och mitt folk hava gjort or�tt.

Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat l�nge nog; s� skall jag sl�ppa eder, och I skolen icke beh�va bliva kvar l�ngre.�

Mose svarade honom: �N�r jag kommer ut ur staden, skall jag utr�cka mina h�nder till HERREN; d� skall dundret upph�ra och intet hagel mer komma, p� det att du m� f�rnimma att landet �r HERRENS.

Dock vet jag v�l att du och dina tj�nare �nnu icke frukten f�r HERREN Gud.�

S� slogos d� linet och kornet ned, ty kornet hade g�tt i ax och linet stod i knopp;

men vetet och sp�lten slogos icke ned, ty de �ro sens�d.

Och Mose gick ifr�n Farao ut ur staden och utr�ckte sina h�nder till HERREN; och dundret och haglet upph�rde, och regnet str�mmade icke mer ned p� jorden.

Men n�r Farao s�g att regnet och haglet och dundret hade upph�rt, framh�rdade han i sin synd och tillsl�t sitt hj�rta, han sj�lv s�v�l som hans tj�nare.

S� f�rblev Faraos hj�rta f�rstockat, och han sl�ppte icke Israels barn, s�som HERREN hade sagt genom Mose.