Chapter 1

Dessa �ro de ord som Mose talade till hela Israel p� andra sidan Jordan, i �knen, p� Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab

-- elva dagsresor fr�n Horeb, �t Seirs bergsbygd till, fram till Kades-Barnea.

I det fyrtionde �ret, i elfte m�naden. p� f�rsta dagen i m�naden, talade Mose till Israels barn, alldeles s�som Herren hade bjudit honom tala till dem.

Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amor�ernas konung, som bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot, vid Edrei.

P� andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna lagutl�ggning och sade:

HERREN, v�r Gud, talade till oss p� Horeb och sade: �L�nge nog haven I uppeh�llit eder vid detta berg.

V�nden eder nu �t annat h�ll och bryten upp, och begiven eder till amor�ernas bergsbygd och till alla deras grannfolk p� Hedmarken, i Bergsbygden, i L�glandet, i Sydlandet och i Kustlandet vid havet -- in i kanan�ernas land och upp p� Libanon, �nda till den stora floden, floden Frat.

Se, jag har givit landet i edert v�ld. G�n nu och intagen detta land, som HERREN med ed har lovat edra f�der, Abraham, Isak och Jakob, att giva �t dem och �t deras s�d efter dem.�

Och jag talade till eder p� den tiden och sade: �Jag f�rm�r icke ensam b�ra eder.

HERREN, eder Gud, har f�r�kat eder, och se, I �ren nu talrika s�som stj�rnorna p� himmelen.

M� Herren, edra f�ders Gud, �n vidare f�r�ka eder tusenfalt och v�lsigna eder, s�som han har lovat eder.

Men huru skall jag ensam kunna b�ra tyngden och b�rdan av eder och edert tvistande?

Utsen �t eder visa, f�rst�ndiga och v�lk�nda m�n inom edra s�rskilda stammar, s� skall jag s�tta dem till huvudm�n �ver eder.�

I svaraden mig och saden: �Ditt f�rslag �r gott.�

D� tog jag huvudm�nnen i edra stammar, visa och v�lk�nda m�n, och satte dem till huvudm�n �ver eder, till f�rest�ndare, somliga �ver tusen, andra �ver hundra, andra �ver femtio och somliga �ver tio, och till tillsyningsm�n i edra s�rskilda stammar.

Och jag bj�d d� ocks� edra domare och sade: �H�ren efter, vad edra br�der hava sig emellan; och om n�gon har en sak med sin broder eller med en fr�mling som bor hos honom, s� d�men r�ttvist mellan dem.

I skolen icke hava anseende till personen, n�r I d�men, utan h�ra den ringe likav�l dom den h�gre; I skolen icke frukta f�r n�gon m�nniska, ty domen h�r Gud till. Men om n�got �rende bliven eder f�r sv�rt, skolen I h�nskjuta det till mig, s� att jag f�r h�ra det.�

S� bj�d jag eder p� den tiden allt vad I skullen g�ra.

Och vi br�to upp fr�n Horeb, och genom hela den stora och fruktansv�rda �ken som I haven sett vandrande vi �stad till amor�ernas bergsbygd, s�som HERREN, v�r Gud, hade bjudit oss; och vi kommo s� till Kades-Barnea.

Och jag sade till eder: �I haven nu kommit till amor�ernas bergsbygd, som HERREN v�r Gud, vill giva oss.

Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt v�ld. Drag ditupp och intag det, s�som HERREN, dina f�ders Gud, har tillsagt dig. Frukta icke och var icke f�rf�rad.�

D� tr�dden I fram till mig allasammans och saden: �L�t oss s�nda �stad n�gra m�n framf�r oss, f�r att de m� utforska landet �t oss och sedan avgiva sin ber�ttelse inf�r oss, ang�ende v�gen p� vilken vi skola draga ditupp, och ang�ende de st�der som vi skola komma till.�

Detta f�rslag behagade mig, och jag tog tolv m�n bland eder, en f�r var stam.

Dessa beg�vo sig �stad och drogo upp till Bergsbygden och kommo till Druvdalen och bespejade landet.

Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avg�vo sin ber�ttelse inf�r oss och sade: �Det land som Herren, v�r Gud, vill giva oss �r gott.�

Men I villen icke draga ditupp, utan voren genstr�viga mot HERRENS, eder Guds, befallning.

Och I knorraden i edra t�lt och saden: �Herren hatar oss, d�rf�r har han f�rt oss ut ur Egyptens land f�r att giva oss i amor�ernas hand och s� f�rg�ra oss.

Varth�n skola vi d� draga? V�ra br�der hava f�rf�rat v�ra hj�rtan, ty de s�ga: 'D�r �r ett folk, st�rre och resligare �n vi, d�r �ro st�der, stora och bef�sta upp mot himmelen; ja, vi s�go d�r ocks� anakiter.'�

D� svarade jag eder: �I skolen icke f�rskr�ckas och icke frukta f�r dem.

HERREN, eder Gud, som g�r framf�r eder, skall sj�lv strida f�r eder, alldeles s�som han handlade mot eder i Egypten inf�r edra �gon,

och alldeles s�som i �knen som du har sett, d�r HERREN, din Gud, bar dig, s�som en man b�r sin son, hela den v�g I haven vandrat, �nda till dess att I nu haven kommit hit.�

Men detta oaktat trodden I icke p� HERREN, eder Gud,

som gick framf�r eder p� v�gen, f�r att utse l�gerplatser �t eder: om natten i eld, f�r att lysa eder p� den v�g I skullen g�, och om dagen i molnskyn.

D� nu HERREN h�rde edra ord, blev han f�rt�rnad och svor och sade:

�Sannerligen, ingen av dessa m�n, i detta onda sl�kte, skall f� se det goda land som jag med ed har lovat giva �t edra f�der,

ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall f� se det, och �t honom och �t hans barn skall jag giva det land han har betr�tt, d�rf�r att han i allt har efterf�ljt Herren.�

Ocks� p� mig vredgades HERREN, f�r eder skull, och sade: �Icke heller du skall komma ditin.

Josua, Nuns son, han som �r din tj�nare, han skall komma ditin. Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet �t Israel s�som arv.

Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte, och skola komma ditin, �t dem skall jag giva landet, och de skola taga det i besittning.

Men I sj�lva m�n v�nda eder �t annat h�ll; bryten nu upp och tagen v�gen mot �knen, �t R�da havet till.�

D� svaraden I och saden till mig: �Vi hava syndat mot HERREN. Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles s�som HERREN, v�r Gud, har bjudit oss.� Och I omgjordaden eder, var och en tog sina vapen, och med l�tt mod drogen I upp mot bergsbygden.

Men HERREN sade till mig: �S�g till dem: I skolen icke draga ditupp och giva eder i strid, ty jag �r icke med bland eder; g�ren icke s�, p� det att I icke m�n bliva slagna av edra fiender.�

Och jag talade till eder, men I h�rden icke d�rp�, utan voren genstr�viga mot HERRENS befallning och drogen i edert �vermod upp mot bergsbygden.

Och amor�erna som bodde d�r i bergsbygden drogo mot eder och jagade eder, s�som bin g�ra, och slogo och f�rskingrade eder i Seir och drevo eder �nda till Horma.

D� v�nden I tillbaka och gr�ten inf�r HERRENS ansikte. Men HERREN h�rde icke eder r�st och lyssnade icke till eder.

Och I stannaden l�nge i Kades, s� l�nge det nu var.