Chapter 9

D�refter tog Job till orda och sade:

Ja, f�rvisso vet jag att s� �r; huru skulle en m�nniska kunna hava r�tt mot Gud?

Vill han g� till r�tta med henne, s� kan hon ej svara honom p� en sak bland tusen.

Han som �r s� vis i f�rst�nd och s� v�ldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

honom som of�rt�nkt flyttar bort berg och omst�rtar dem i sin vrede;

honom som kommer jorden att vackla fr�n sin plats, och dess pelare b�va d�rvid;

honom som befaller solen, s� g�r hon icke upp, och som s�tter stj�rnorna under f�rsegling;

honom som helt allena sp�nner ut himmelen och skrider fram �ver havets toppar;

honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustj�rnorna och s�derns Stj�rngemak;

honom som g�r stora och outrannsakliga ting och under, flera �n n�gon kan r�kna?

Se, han far f�rbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, f�rr�n jag bliver honom varse.

Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan s�ga till honom: �Vad g�r du?�

Gud, han ryggar icke sin vrede; f�r honom har Rahabs f�lje m�st b�ja sig;

huru skulle jag d� v�ga svara honom, v�lja ut ord till att tala med honom?

Nej, om jag �n hade r�tt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

Och om han �n svarade mig p� mitt rop, s� kunde jag ej tro att han lyssnade till min r�st.

Ty med storm hems�ker han mig och sl�r mig med s�r p� s�r, utan sak.

Han unnar mig icke att h�mta andan; nej, med bedr�velser m�ttar han mig.

G�ller det f�rsteg i kraft: �V�lan, jag �r redo!�, g�ller det r�tt: �Vem st�ller mig till ansvar?�

Ja, hade jag �n r�tt, s� d�mde min mun mig skyldig; vore jag �n ostrafflig, s� l�te han mig synas vr�ng.

Men ostrafflig �r jag! Jag aktar ej mitt liv, jag fr�gar icke efter, om jag f�r leva.

Det m� g� som det vill, nu vare det sagt: han f�rg�r den ostrafflige j�mte den ogudaktige.

Om en landspl�ga kommer med pl�tslig d�d, s� bespottar han de oskyldigas f�rtvivlan.

Jorden �r given i de ogudaktigas hand, och t�ckelse s�tter han f�r dess domares �gon. �r det ej han som g�r det, vem �r det d�?

Min dagar hasta undan snabbare �n n�gon l�pare, de fly bort utan att hava sett n�gon lycka;

de ila �stad s�som en farkost av r�r, s�som en �rn, n�r han st�rtar sig ned p� sitt byte.

Om jag �n besluter att f�rg�ta mitt bekymmer, att l�ta min sorgsenhet fara och g�ra mig glad,

S� m�ste jag dock b�va f�r alla mina kval; jag vet ju att du icke skall d�ma mig fri.

Nej, s�som skyldig m�ste jag st� d�r; varf�r skulle jag d� g�ra mig f�f�ng m�da?

Om jag �n tv�r mig i sn� och renar mina h�nder i lutsalt,

s� skall du dock s�nka mig ned i p�len, s� att mina kl�der m�ste v�mjas vid mig.

Ty han �r ej min like, s� att jag v�gar svara honom, ej en s�dan, att vi kunna g� till doms med varandra;

ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet �ver oss b�da.

M� han blott v�nda av fr�n mig sitt ris, och m� fruktan f�r honom ej f�rskr�cka mig;

d� skall jag tala utan att r�das f�r honom, ty jag vet med min sj�lv att jag icke �r en s�dan.