Chapter 19

D�refter tog Job till orda och sade:

Huru l�nge skolen I bedr�va min sj�l och krossa mig s�nder med edra ord?

Tio g�nger haven I nu talat sm�dligt mot mig och kr�nkt mig utan all f�rsyn.

Om s� �r, att jag verkligen har farit vilse, d� �r f�rvillelsen min egen sak.

Men viljen I �nd� verkligen f�rh�va eder mot mig, och p�st�n I att sm�leken har drabbat mig med sk�l,

s� veten fastmer att Gud har gjort mig or�tt och att han har omsn�rjt mig med sitt n�t.

Se, jag klagar �ver v�ld, men f�r intet svar; jag ropar, men f�r icke r�tt.

Min v�g har han sp�rrat, s� att jag ej kommer fram, och �ver mina stigar breder han m�rker.

Min �ra har han avkl�tt mig, och fr�n mitt huvud har han tagit bort kronan.

Fr�n alla sidor bryter han ned mig, s� att jag f�rg�s; han rycker upp mitt hopp, s�som vore det ett tr�d.

Sin vrede l�ter han brinna mot mig och aktar mig s�som sina ov�nners like.

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig v�g till anfall mot mig; de l�gra sig runt omkring min hydda.

L�ngt bort ifr�n mig har han drivit mina fr�nder; mina bekanta �ro idel fr�mlingar mot mig.

Mina n�rmaste hava dragit sig undan, och mina f�rtrogna hava f�rg�tit mig.

Mitt husfolk och mina tj�nstekvinnor akta mig s�som fr�mling; en fr�mmande man har jag blivit i deras �gon.

Kallar jag p� min tj�nare, s� svarar han icke; �dmjukt m�ste jag b�nfalla hos honom.

Min andedr�kt �r vidrig f�r min hustru, jag v�cker leda hos min moders barn.

Till och med de sm� barnen visa mig f�rakt; s� snart jag st�r upp, tala de oh�viskt emot mig.

Ja, en styggelse �r jag f�r alla dem jag umgicks med; de som voro mig k�rast hava v�nt sig emot mig.

Benen i min kropp tr�nga ut i hud och hull; knappt tandk�ttet har jag f�tt beh�lla kvar.

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina v�nner, d� nu Guds hand s� har hems�kt mig.

Varf�r skolen I f�rf�lja mig, I s�som Gud, och aldrig bliva m�tta av mitt k�tt?

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

ja, bleve med ett stift av j�rn och med bly f�r evig tid inpr�glade i klippan!

Dock, jag vet att min f�rlossare lever, och att han till slut skall st� fram �ver stoftet.

Och sedan denna min sargade hud �r borta, skall jag fri ifr�n mitt k�tt f� sk�da Gud.

Ja, honom skall jag f� sk�da, mig till hj�lp, f�r mina �gon skall jag se honom, ej s�som en fr�mling; d�refter tr�nar jag i mitt innersta.

Men n�r I t�nken: �huru skola vi icke ans�tta honom!� -- s�som vore skulden att finna hos mig --

d� m�n I taga eder till vara f�r sv�rdet, ty vreden h�r till de synder som straffas med sv�rd; s� m�n I d� besinna att en dom skall komma.