Chapter 23

D�refter tog Job till orda och sade:

Ocks� i dag vill min klaga g�ra uppror. Min hand k�nnes matt f�r min suckans skull.

Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit d�r han bor!

Jag skulle d� l�gga fram f�r honom min sak och fylla min mun med bevis.

Jag ville v�l h�ra vad han kunde svara mig, och f�rnimma vad han skulle s�ga till mig.

Icke med �vermakt finge han bek�mpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

D� skulle hans motpart st� h�r s�som en redlig man, ja, d� skulle jag f�r alltid komma undan min domare.

Men g�r jag mot �ster, s� �r han icke d�r; g�r jag mot v�ster, s� varsnar jag honom ej;

har han n�got att skaffa i norr, jag sk�dar honom icke; d�ljer han sig i s�der, jag ser honom ej heller d�r.

Han vet ju vilken v�g jag har vandrat; han har pr�vat mig, och jag har befunnits lik guld.

Vid hans sp�r har min for h�llit fast, hans v�g har jag f�ljt, utan att vika av.

Fr�n hans l�ppars bud har jag icke gjort n�got avsteg; mer �n egna r�dslut har jag aktat hans muns tal.

Men hans vilja �r orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det g�r han ock.

Ja, han giver mig fullt upp min besk�rda del, och mycket av samma slag har han �nnu i f�rvar.

D�rf�r gripes jag av f�rskr�ckelse f�r hans ansikte; n�r jag bet�nker det, fruktar jag f�r honom.

Det �r Gud som har gjort mitt hj�rta f�rsagt, den Allsm�ktige �r det som har v�llat min f�rskr�ckelse,

ty jag fick icke f�rg�s, innan m�rkret kom, d�dsnatten undanh�ll han mig.