Chapter 30

Och nu le de �t mig, m�nniskor som �ro yngre till �ren �n jag, m�n vilkas f�der jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat s�tta bland mina vallhundar.

Vad skulle de ocks� kunna gagna mig med sin hj�lp, dessa m�nniskor som sakna all manlig kraft?

Utm�rglade �ro de ju av brist och sv�lt; de gnaga sin f�da av torra �knen, som redan i f�rv�g �r �de och �dslig.

Salt�rter plocka de d�r bland sn�ren, och ginstr�tter �r vad de hava till mat.

Ur m�nniskors samkv�m drives de ut, man ropar efter dem s�som efter tjuvar.

I gruvliga klyftor m�ste de bo, i h�lor under jorden och i bergens skrevor.

Bland sn�ren h�va de upp sitt tjut, under n�sslor ligga de skockade,

en avf�da av d�rar och �rel�st folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Och f�r s�dana har jag nu blivit en visa, de hava mig till �mne f�r sitt tal;

med avsky h�lla de sig fj�rran ifr�n mig, de hava ej f�rsyn f�r att spotta �t mig.

Nej, mig till pl�ga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inf�r mig.

Invid min h�gra sida upph�ver sig ynglet; mina f�tter vilja de st�ta undan. De g�ra sig v�gar som skola leda till min of�rd.

Stigen framf�r mig hava de rivit upp. De g�ra sitt b�sta till att f�rd�rva mig, de som dock sj�lva �ro hj�lpl�sa.

S�som genom en bred r�mna bryta de in; de v�ltra sig fram under murarnas brak.

F�rskr�ckelser v�lvas ned �ver mig. S�som en storm bortrycka de min �ra, och s�som ett moln har min v�lf�rd farit bort.

Och nu utgjuter sig min sj�l inom mig, el�ndesdagar h�lla mig fast.

Natten bortfr�ter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Genom �verm�ktig kraft har mitt kroppsh�lje blivit vanst�llt, s�som en livkl�dnad h�nger det omkring mig.

I orenlighet har jag blivit nedstj�lpt, och sj�lv �r jag nu lik stoft och aska.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag st�r h�r, men de bespejar mig allenast.

Du f�rvandlas f�r mig till en grym fiende, med din starka hand ans�tter du mig.

Du lyfter upp mig i stormvinden och f�r mig h�n, och i bruset l�ter du mig f�rsm�lta av �ngest.

Ja, jag f�rst�r att du vill f�ra mig till d�den, till den boning dit allt levande f�rsamlas.

Men skulle man vid sitt fall ej f� str�cka ut handen, ej ropa efter hj�lp, n�r of�rd har kommit?

Gr�t jag ej sj�lv �ver den som hade h�rda dagar, och �mkade sig min sj�l ej �ver den fattige?

Se, jag v�ntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades p� ljus, men m�rker kom.

D�rf�r sjuder mitt innersta och f�r ingen ro, el�ndesdagar hava ju m�tt mig.

Med m�rknad hud g�r jag, fast�n ej br�nd av solen; mitt i f�rsamlingen st�r jag upp och skriar.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en fr�nde �r jag vorden till strutsarna.

Min hud har svartnat och lossnat fr�n mitt k�tt, benen i min kropp �ro f�rbr�nda av hetta.

I sorgel�t �r mitt harpospel f�rbytt, mina pipors klang i h�gljudd gr�t.