Chapter 102

B�n av en betryckt, n�r han f�rsm�ktar och utgjuter sitt bekymmer inf�r HERREN.

HERRE, h�r min b�n, och l�t mitt rop komma inf�r dig.

D�lj icke ditt ansikte f�r mig, n�r jag �r i n�d. B�j ditt �ra till mig; n�r jag ropar, s� skynda att svara mig.

Ty mina dagar hava f�rsvunnit s�som r�k, benen i min kropp �ro f�rtorkade s�som av eld.

Mitt hj�rta �r f�rbr�nt s�som gr�s och f�rvissnat; ty jag f�rg�ter att �ta mitt br�d.

F�r min h�gljudda suckans skull tr�nga benen i min kropp ut till huden.

Jag �r lik en pelikan i �knen, jag �r s�som en uggla bland ruiner.

Jag f�r ingen s�mn och har blivit lik en ensam f�gel p� taket.

Hela dagen sm�da mig mina fiender; de som rasa mot mig f�rbanna med mitt namn.

Ty jag �ter aska s�som br�d och blandar min dryck med gr�t,

f�r din vredes och f�rt�rnelses skull, d�rf�r att du har gripit mig och kastat mig bort.

Mina dagar �ro s�som skuggan, n�r den f�rl�nges, och jag sj�lv f�rvissnar s�som gr�s.

Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din �minnelse varar fr�n sl�kte till sl�kte.

Du skall st� upp och f�rbarma dig �ver Sion; se, det �r tid att du bevisar det n�d; ja, stunden har kommit.

Ty dina tj�nare hava dess stenar k�ra och �mka sig �ver dess grus.

D� skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din h�rlighet,

n�r en g�ng HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin h�rlighet;

n�r han har v�nt sig till de utblottades b�n och upph�rt att f�rakta deras b�n.

Det skall tecknas upp f�r ett kommande sl�kte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

att han har blickat ned fr�n sin heliga h�jd, att HERREN har sk�dat fr�n himmelen ned till jorden,

f�r att h�ra den f�ngnes klagan, f�r att befria d�dens barn,

p� det att man i Sion m� f�rkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

n�r alla folk f�rsamlas, och alla riken, f�r att tj�na HERREN.

Han har p� v�gen nedb�jt min kraft, han har f�rkortat mina dagar.

Jag s�ger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens �r vara fr�n sl�kte till sl�kte.

I urtiden lade du jordens grund, och himlarna �ro dina h�nder verk:

de skola f�rg�s, men du f�rbliver, de skola alla n�tas ut s�som en kl�dnad; du skall f�rvanda dem s�som man byter om sin dr�kt, och de fara h�n.

Men du �r densamme, och dina �r skola icke hava n�gon �nde.

Dina tj�nares barn skola f� bo i landet, och deras avkomma skall best� inf�r dig.