Chapter 109

F�r s�ngm�staren; av David; en psalm. Min lovs�ngs Gud, tig icke.

Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de uppl�tit mot mig, de hava talat mot mig med l�gnaktig tunga.

Med h�tska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

Till l�n f�r min k�rlek st� de mig emot, men jag beder allenast.

De hava bevisat mig ont f�r gott och hat f�r min k�rlek.

L�t en ogudaktig man tr�da upp emot honom, och l�t en �klagare st� p� hans h�gra sida.

N�r han kommer inf�r r�tta, m� han d�mas skyldig, och hans b�n vare synd.

Blive hans dagar f�, hans �mbete tage en annan.

Varde hans barn faderl�sa och hans hustru �nka.

M� hans barn alltid g� husvilla och tigga och s�ka sitt br�d fj�rran ifr�n �delagda hem.

M� ockraren f� i sin snara allt vad han �ger, och m� fr�mmande plundra hans gods.

M� ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som f�rbarmar sig �ver hans faderl�sa.

Hans framtid varde avskuren, i n�sta led vare s�danas namn utpl�nat.

Hans f�ders missg�rning varde ih�gkommen inf�r HERREN, och hans moders synd varde icke utpl�nad.

M� den alltid st� inf�r HERRENS �gon; ja, s�dana m�ns �minnelse m� utrotas fr�n jorden.

Ty han t�nkte ju icke p� att �va misskund, utan f�rf�ljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hj�rta var bedr�vat, f�r att d�da dem.

Han �lskade f�rbannelse, och den kom �ver honom; han hade icke behag till v�lsignelse, och den blev fj�rran ifr�n honom.

Han kl�dde sig i f�rbannelse s�som i en kl�dnad, och s�som vatten tr�ngde den in i hans liv och s�som olja in i hans ben.

Den varde honom s�som en mantel att h�lja sig i, och s�som en g�rdel att alltid omgjorda sig med.

Detta vare mina motst�ndares l�n fr�n HERREN, och deras som tala ont mot min sj�l.

Men du, HERRE, Herre, st� mig bi f�r ditt namn skull; god �r ju din n�d, s� m� du d� r�dda mig.

Ty jag �r betryckt och fattig, och mitt hj�rta �r genomborrat i mitt br�st.

S�som skuggan, n�r den f�rl�nges, g�r jag bort; jag ryckes bort s�som en gr�shoppssv�rm.

Mina kn�n �ro vacklande av fasta, och min kropp f�rlorar sitt hull.

Till sm�lek har jag blivit inf�r dem; n�r de se mig, skaka de huvudet.

Hj�lp mig, HERRE, min Gud; fr�ls mig efter din n�d;

och m� de f�rnimma att det �r din hand, att du, HERRE, har gjort det.

Om de f�rbanna, s� v�lsigna du; om de resa sig upp, s� komme de p� skam, men m� din tj�nare f� gl�dja sig.

Mina motst�ndare varde kl�dda i blygd och h�ljda i skam s�som i en mantel.

Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland m�nga vill jag lova honom.

Ty han st�r p� den fattiges h�gra sida f�r att fr�lsa honom fr�n dem som f�rd�ma hans sj�l.