Chapter 137

Vid Babels floder, d�r sutto vi och gr�to, n�r vi t�nkte p� Sion.

I piltr�den som d�r voro h�ngde vi upp v�ra harpor.

Ty de som h�llo oss f�ngna b�do oss d�r att sjunga, och v�ra pl�gare b�do oss vara glada: �Sjungen f�r oss en av Sions s�nger.�

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS s�ng i fr�mmande land?

Nej, om jag f�rg�ter dig, Jerusalem, s� f�rg�te min h�gra hand sin tj�nst.

Min tunga l�de vid min gom, om jag upph�r att t�nka p� dig, om jag icke l�ter Jerusalem vara min allra h�gsta gl�dje.

T�nk, HERRE, p� Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: �Riven ned, riven ned det �nda till grunden.�

Dotter Babel, du �del�ggelsens stad, s�ll �r den som f�r vederg�lla dig allt vad du har gjort oss.

S�ll �r den som f�r gripa dina sp�da barn och krossa dem mot klippan.