Chapter 2

Jag sade i mitt hj�rta: �V�lan, jag vill pr�va huru gl�dje kommer dig, g�r dig nu goda dagar.� Men se, ocks� detta var f�f�nglighet.

Jag m�ste s�ga om l�jet: �Det �r d�rskap�, och om gl�djen: �Vad gagnar den till?�

I mitt hj�rta begrundade jag huru jag skulle pl�ga min kropp med vin -- allt under det att mitt hj�rta �gnade sig �t vishet -- och huru jag skulle h�lla fast vid d�rskap, till dess jag finge se vad som vore b�st f�r m�nniskors barn att g�ra under himmelen, de dagar de leva.

Jag f�retog mig stora arbeten, jag byggde hus �t mig, jag planterade ving�rdar �t mig.

Jag anlade �t mig lustg�rdar och parker och planterade i dem alla slags frukttr�d.

Jag anlade vattendammar �t mig f�r att ur dem vattna den skog av tr�d, som v�xte upp.

Jag k�pte tr�lar och tr�linnor, och hemf�dda tj�nare fostrades �t mig; jag fick ock boskap, f�kreatur och f�r, i st�rre myckenhet �n n�gon som f�re mig hade varit i Jerusalem.

Jag samlade mig j�mv�l silver och guld och allt vad konungar och l�nder kunna �ga; jag skaffade mig s�ngare och s�ngerskor och vad som �r m�nniskors lust: en hustru, ja, m�nga.

S� blev jag stor, allt mer och mer, st�rre �n n�gon som f�re mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag �nd� min vishet.

Intet som mina �gon beg�rde undanh�ll jag dem, och ingen gl�dje nekade jag mitt hj�rta. Ty mitt hj�rta fann gl�dje i all min m�da, och detta var min beh�llna del av all min m�da.

Men n�r jag s� v�nde mig till att betrakta alla de verk som mina h�nder hade gjort, och den m�da som jag hade nedlagt p� dem, se, d� var det allt f�f�nglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan r�knas f�r vinning.

N�r jag allts� v�nde mig till att j�mf�ra vishet med of�rnuft och d�rskap -- ty vad kunna de m�nniskor g�ra, som komma efter konungen, annat �n detsamma som man redan f�rut har gjort? --

d� ins�g jag att visheten v�l har samma f�retr�de framf�r d�rskapen, som ljuset har framf�r m�rkret:

Den vise har �gon i sitt huvud, men d�ren vandrar i m�rker. Dock m�rkte jag att det g�r den ene som den andre.

D� sade jag i mitt hj�rta: �S�som det g�r d�ren, s� skall det ock g� mig; vad gagn har d� d�rav att jag �r f�rmer i vishet?� Och jag sade i mitt hj�rta att ocks� detta var f�f�nglighet.

Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som d�rens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara f�rg�tet. Och m�ste icke den vise d� s�v�l som d�ren?

Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som h�nder under solen, eftersom allt �r f�f�nglighet och ett jagande efter vind.

Ja, jag blev led vid all den m�da som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag �t n�gon annan som skall komma efter mig m�ste l�mna vad jag har gjort.

Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en d�re? Men �nd� skall han f� r�da �ver allt det varp� jag har nedlagt min m�da och min vishet under solen. Ocks� detta �r f�f�nglighet.

S� begynte jag d� att �ter f�rtvivla i mitt hj�rta �ver all den m�da som jag hade gjort mig under solen.

Ty om en m�nniska med vishet och insikt och skicklighet har utst�tt sin m�da, s� m�ste hon dock l�mna sin del �t en annan som icke har haft n�gon m�da d�rmed. Ocks� detta �r f�f�nglighet och ett stort el�nde.

Ja, vad gagn har m�nniskan av all m�da och hj�rteoro som hon g�r sig under solen?

Alla hennes dagar �ro ju fulla av pl�ga, och det besv�r hon har �r fullt av gr�melse; icke ens om natten f�r hennes hj�rta n�gon ro. Ocks� detta �r f�f�nglighet.

Det �r icke en lycka som beror av m�nniskan sj�lv, att hon kan �ta och dricka och g�ra sig goda dagar under sin m�da. Jag ins�g att ocks� detta kommer fr�n Guds hand, hans som har sagt:

�Vem kan �ta, och vem kan njuta, mig f�rutan?�

Ty �t den m�nniska som t�ckes honom giver han vishet och insikt och gl�dje; men �t syndaren giver han besv�ret att samla in och l�gga tillhopa, f�r att det sedan m� tillfalla n�gon som t�ckes Gud. Ocks� detta �r f�f�nglighet och ett jagande efter vind.