Chapter 3

Allting har sin tid, och vart f�retag under himmelen har sin stund.

F�das har sin tid, och d� har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

Dr�pa har sin tid, och l�ka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Gr�ta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avh�lla sig fr�n famntag har sin tid.

S�ka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. F�rvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

Riva s�nder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

�lska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Vad f�rm�n av sin m�da har d� den som arbetar?

Jag s�g vilket besv�r Gud har givit m�nniskors barn till att pl�ga sig med.

Allt har han gjort sk�nt f�r sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i m�nniskornas hj�rtan, dock s�, att de icke f�rm� att till fullo, ifr�n begynnelsen intill �nden, fatta det verk som Gud har gjort.

Jag ins�g att intet �r b�ttre f�r dem, �n att de �ro glada och g�ra sig goda dagar, s� l�nge de leva.

Men om n�gon kan �ta och dricka och njuta vad gott �r under all sin m�da, s� �r ocks� detta en Guds g�va.

Jag ins�g att allt vad Gud g�r skall f�rbliva evinnerligen; man kan icke l�gga n�got d�rtill, ej heller taga n�got d�rifr�n. Och Gud har s� gjort, f�r att man skall frukta honom.

Vad som �r, det var redan f�rut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan f�rut; Gud s�ker blott fram det f�rg�ngna.

Ytterligare s�g jag under solen att p� domars�tet r�dde or�ttf�rdighet, och p� r�ttf�rdighetens s�te or�ttf�rdighet.

D� sade jag i mitt hj�rta: B�de den r�ttf�rdige och den or�ttf�rdige skall Gud d�ma; ty vart f�retag och allt vad man g�r har sin tid hos honom.

Jag sade i mitt hj�rta: F�r m�nniskornas skull sker detta, p� det att Gud m� pr�va dem, och p� det att de sj�lva m� inse att de �ro s�som f�nad.

Ty det g�r m�nniskors barn s�som det g�r f�naden, dem alla g�r det lika. S�som f�naden d�r, s� d� ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, m�nniskorna hava intet framf�r f�naden, ty allt �r f�f�nglighet.

Alla g�r de till samma m�l; alla have de kommit av stoft, och alla skola de �ter varda stoft.

Vem kan veta om m�nniskornas ande att den stiger upp�t, och om f�nadens ande att den far ned under jorden?

Och jag s�g att intet �r b�ttre f�r m�nniskan, �n att hon �r glad under sitt arbete; ty detta �r den del hon f�r. Ty vem kan f�ra henne tillbaka, s� att hon f�r se och hava gl�dje av vad som skall ske efter henne?