Chapter 33

Ve dig, du f�rd�rvare, som sj�lv har g�tt fri ifr�n f�rd�rvet! Ve dig, du h�rjare, som sj�lv har undg�tt f�rh�rjning! N�r du har fyllt ditt m�tt att f�rd�rva, drabbas du sj�lv av f�rd�rvet; n�r du har fullbordat till h�rjande drabbas du sj�lv av f�rh�rjning.

HERRE, var oss n�dig, dig f�rbida vi. Var dessas arm var morgon; ja, var v�r fr�lsning i n�dens tid.

F�r ditt v�ldiga d�n fly folken bort; n�r du reser dig upp, f�rskingras folkslagen.

Och man f�r sk�vla och taga byte efter eder, s�som gr�smaskar sk�vla; s�som gr�shoppor st�rta fram, s� st�rtar man �ver det.

HERREN �r h�g, ty han bor i h�jden; han uppfyller Sion med r�tt och r�ttf�rdighet.

Ja, trygga tider skola komma f�r dig! Vishet och kunskap bereda Sion fr�lsning i rikt m�tt, och HERRENS fruktan skall vara deras skatt.

H�r, deras hj�ltar klaga d�rute, fredsbudb�rarna gr�ta bitterligen.

V�garna �ro �de, ingen g�r mer p� stigarna. Han bryter f�rbund, han aktar st�der ringa, m�nniskor r�knar han f�r intet.

Landet ligger s�rjande och f�rsm�ktar, Libanon blyges och st�r f�rvissnat, Saron har blivit likt en hedmark, Basans och Karmels skogar f�lla sina l�v.

Men nu vill jag st� upp, s�ger HERREN, nu vill jag resa mig upp, nu vill jag upph�va mig.

Med halm g�n I havande, och str� f�den I; edert raseri �r en eld, som skall f�rt�ra eder sj�lva.

Folken skola f�rbr�nnas och bliva till aska, ja, likna avhugget t�rne, som brinner upp i eld.

S� h�ren nu, I som fj�rran �rer, vad jag har gjort; f�rnimmen min makt, I som n�ra �ren.

Syndarna i Sion bliva f�rskr�ckta, b�van griper de gudl�sa. �Vem av oss kan h�rda ut vid en f�rt�rande eld, vem av oss kan bo vid en evig gl�d?�

Den som vandrar i r�ttf�rdighet och talar, vad r�tt �r, den som f�raktar, vad som vinnes genom or�tt och v�ld, och den som avh�ller sina h�nder fr�n att taga mutor, den som tillstoppar sina �ron f�r att icke h�ra om blodsg�rningar och tillsluter sina �gon f�r att icke se, vad ont �r,

han skall bo p� h�jderna, klippf�sten skola vara hans v�rn, sitt br�d skall han f�, och vatten skall han hava best�ndigt.

Ja, dina �gon skola sk�da en konung i hans h�rlighet, de skola blicka ut �ver ett vidstr�ckt land.

D� skall ditt hj�rta t�nka tillbaka p� f�rskr�ckelsens tid: �Var �r nu skatter�knaren, var �r nu skattev�garen, var �r den som r�knade tornen?�

Du slipper d� att se det fr�cka folket, folket, vars obegripliga spr�k man ej kunde f�rst�, vars stammande tungom�l ingen kunde tyda.

Men sk�da p� Sion, v�ra h�gtiders stad, l�t dina �gon betrakta Jerusalem: det �r en s�ker boning, ett t�lt, som icke flyttas bort, ett vars pluggar aldrig ryckas upp och av vars streck intet enda brister s�nder.

Ja, vi hava d�r HERREN, den v�ldige; han �r f�r oss s�som floder och breda str�mmar; ingen roddflotta kommer d�r fram, och det v�ldigaste skepp kan ej fara d�r�ver.

Ty HERREN �r v�r domare, HERREN �r v�r h�rskare, HERREN �r v�r konung, han fr�lsar oss.

Dina t�g h�nga slappa, de h�lla ej masten stadig, ej seglet sp�nt. Men d� skall r�vat gods utskiftas i myckenhet, ja, ocks� de lama skola d� taga byte.

Och ingen av inv�narna skall s�ga: �Jag �r svag�, ty folket, som d�r bor, har f�tt sin missg�rning f�rl�ten.