Chapter 4

Och han begynte �ter undervisa vid sj�n. Och d�r f�rsamlade sig en stor hop folk omkring honom. D�rf�r steg han i en b�t; och han satt i den ute p� sj�n, under det att allt folket stod p� land utmed sj�n.

Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

�H�ren! En s�ningsman gick ut f�r att s�.

D� h�nde sig, n�r han s�dde, att somt f�ll vid v�gen, och f�glarna kommo och �to upp det.

Och somt f�ll p� stengrund, d�r det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

men n�r solen hade g�tt upp, f�rbr�ndes det, och eftersom det icke hade n�gon rot, torkade det bort.

Och somt f�ll bland t�rnen, och t�rnena sk�to upp och f�rkv�vde det, s� att det icke gav n�gon frukt.

Men somt f�ll i god jord, och det sk�t upp och v�xte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.�

Och han tillade: �Den som har �ron till att h�ra, han h�re.�

N�r han sedan hade dragit sig undan ifr�n folket, fr�gade honom de tolv, och med dem de andra som f�ljde honom, om liknelserna.

D� sade han till dem: ��t eder �r Guds rikes hemlighet given, men �t dem som st� utanf�r meddelas alltsammans i liknelser,

f�r att de 'med seende �gon skola se, och dock intet f�rnimma, och med h�rande �ron h�ra, och dock intet f�rst�, s� att de icke omv�nda sig och undf� f�rl�telse'.�

Sedan sade han till dem: �F�rst�n I icke denna liknelse, huru skolen I d� kunna fatta alla de andra liknelserna? --

Vad s�ningsmannen s�r �r ordet.

Och att s�den s�ddes vid v�gen, det �r sagt om dem i vilka ordet v�l bliver s�tt, men n�r de hava h�rt det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som s�ddes i dem.

Sammalunda f�rh�ller det sig med det som s�s p� stengrunden: det �r sagt om dem, som n�r de f� h�ra ordet, v�l strax taga emot det med gl�dje,

men icke hava n�gon rot i sig, utan bliva best�ndande allenast till en tid; n�r sedan bedr�velse eller f�rf�ljelse p�kommer f�r ordets skull, d� komma de strax p� fall.

Annorlunda f�rh�ller det sig med det som s�s bland t�rnena: det �r sagt om dem som v�l h�ra ordet,

men l�ta tidens omsorger och rikedomens bedr�gliga lockelse, och beg�relser efter andra ting, komma d�rin och f�rkv�va ordet, s� att det bliver utan frukt.

Men att det s�ddes i den goda jorden, det �r sagt om dem som b�de h�ra ordet och taga emot det, och som b�ra frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.�

Och han sade till dem: �Icke tager man v�l fram ett ljus, f�r att det skall s�ttas under sk�ppan eller under b�nken; man g�r det ju, f�r att det skall s�ttas p� ljusstaken.

Ty intet �r f�rdolt, utom f�r att det skall bliva uppenbarat; ej heller har n�got blivit undang�mt, utom f�r att det skall komma i dagen.

Om n�gon har �ron till att h�ra, s� h�re han.�

Och han sade till dem: �Akten p� vad I h�ren. Med det m�tt som I m�ten med skall ock m�tas �t eder, och �nnu mer skall bliva eder tilldelat.

Ty den som har, �t honom skall varda givet; men den som icke har, fr�n honom skall tagas ocks� det han har.�

Och han sade: �S� �r det med Guds rike, som n�r en man s�r s�d i jorden;

och han sover, och han vaknar, och n�tter och dagar g�, och s�den skjuter upp och v�xer i h�jden, han vet sj�lv icke huru.

Av sig sj�lv b�r jorden frukt, f�rst str� och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

N�r s� frukten �r mogen, l�ter han strax lien g�, ty sk�rdetiden �r d� inne.�

Och han sade: �Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framst�lla det?

Det �r s�som ett senapskorn, som n�r det l�gges ned i jorden, �r minst av alla fr�n p� jorden;

men sedan det �r nedlagt, skjuter det upp och bliver st�rst bland alla kryddv�xter och f�r s� stora grenar, att himmelens f�glar kunna bygga sina n�sten i dess skugga.�

I m�nga s�dana liknelser f�rkunnade han ordet f�r dem, efter deras f�rm�ga att fatta det;

och utan liknelse talade han icke till dem. Men f�r sina l�rjungar uttydde han allt, n�r de voro allena.

Samma dag, om aftonen, sade han till dem: �L�t oss fara �ver till andra stranden.�

S� l�to de folket g� och togo honom med i b�ten, d�r han redan f�rut var; och j�mv�l andra b�tar f�ljde med honom.

D� kom en h�ftig stormvind, och v�gorna slogo in i b�ten, s� att b�ten redan begynte fyllas.

Men han sj�lv l�g i bakstammen och sov, lutad mot huvudg�rden. D� v�ckte de honom och sade till honom: �M�stare, fr�gar du icke efter att vi f�rg�s?�

N�r han s� hade vaknat, n�pste han vinden och sade till sj�n: �Tig, var stilla.� Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

D�refter sade han till dem: �Varf�r r�dens I? Haven I �nnu ingen tro?�

Och de hade blivit mycket h�pna och sade till varandra: �Vem �r d� denne, eftersom b�de vinden och sj�n �ro honom lydiga?�