Chapter 15

Men fr�n Judeen kommo n�gra m�n ditned och l�rde br�derna s�: �Om I icke l�ten omsk�ra eder, s�som Moses har stadgat, s� kunnen I icke bliva fr�lsta.�

D� uppstod s�ndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det best�mdes d�rf�r, att Paulus och Barnabas och n�gra andra av dem skulle, f�r denna tvistefr�gas skull, fara upp till apostlarna och de �ldste i Jerusalem.

Och f�rsamlingen utrustade dem f�r resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och f�rt�ljde utf�rligt om hedningarnas omv�ndelse och gjorde d�rmed alla br�derna stor gl�dje.

N�r de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av f�rsamlingen och av apostlarna och de �ldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.

Men n�gra ifr�n faris�ernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omsk�ra dem och bjuda dem att h�lla Moses' lag.

D� tr�dde apostlarna och de �ldste tillsammans f�r att �verl�gga om denna sak.

Och sedan man l�nge hade f�rhandlat d�rom, stod Petrus upp och sade till dem: �Mina br�der, I veten sj�lva att Gud, f�r l�ng tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle f� h�ra evangelii ord och komma till tro.

Och Gud, som k�nner allas hj�rtan, gav dem sitt vittnesb�rd, d�rigenom att han l�t dem, likav�l som oss, undf� den helige Ande.

Och han gjorde ingen �tskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hj�rtan.

Varf�r fresten I d� nu Gud, genom att p� l�rjungarnas hals vilja l�gga ett ok som varken v�ra f�der eller vi hava f�rm�tt b�ra?

Vi tro ju fastmer att det �r genom Herren Jesu n�d som vi bliva fr�lsta, vi likav�l som de.�

D� teg hela menigheten, och man h�rde p� Barnabas och Paulus, som f�rt�ljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

N�r de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade: �Mina br�der, h�ren mig.

Simeon har f�rt�ljt huru Gud f�rst s� skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.

D�rmed st�mmer ock �verens vad profeterna hava talat; ty s� �r skrivet:

'D�refter skall jag komma tillbaka och �ter bygga upp Davids f�rfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och s� uppr�tta den igen,

f�r att ock �vriga m�nniskor skola s�ka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. S� s�ger Herren, han som skall g�ra detta,

s�som han ock har vetat det f�rut av evighet.'

D�rf�r �r min mening att man icke b�r betunga s�dana som hava varit hedningar, men omv�nt sig till Gud,

utan allenast skriva till dem att de skola avh�lla sig fr�n avgudastyggelser och fr�n otukt och fr�n k�ttet av f�rkv�vda djur och fr�n blod.

Ty Moses har av �lder sina f�rkunnare i alla st�der, d� han ju var sabbat f�rel�ses i synagogorna.�

D�refter besl�to apostlarna och de �ldste, tillika med hela f�rsamlingen, att bland sig utv�lja n�gra m�n, som j�mte Paulus och Barnabas skulle s�ndas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland br�derna voro ledande m�n.

Och man �vers�nde genom dem f�ljande skrivelse: �Apostlarna och de �ldste, edra br�der, h�lsa eder, I br�der av hednisk b�rd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

Alldenstund vi hava h�rt att n�gra som hava kommit fr�n oss hava f�rvirrat eder med sitt tal och v�ckt oro i edra sj�lar, utan att de hava haft n�got uppdrag av oss,

s� hava vi enh�lligt kommit till det beslutet att utv�lja n�gra m�n, som vi skulle s�nda till eder j�mte Barnabas och Paulus, v�ra �lskade br�der,

vilka hava v�gat sina liv f�r v�r Herres, Jesu Kristi, namns skull.

Allts� s�nda vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kung�ra detsamma f�r eder.

Den helige Ande och vi hava n�mligen beslutit att icke p�l�gga eder n�gon ytterligare b�rda, ut�ver f�ljande n�dv�ndiga f�reskrifter:

att I skolen avh�lla eder fr�n avgudaoffersk�tt och fr�n blod och fr�n k�ttet av f�rkv�vda djur och fr�n otukt. Om I noga tagen eder till vara f�r detta, s� skall det g� eder v�l. Faren v�l.�

De fingo s� begiva sig �stad och kommo ned till Antiokia. D�r kallade de tillsammans menigheten och l�mnade fram brevet.

Och n�r menigheten l�ste detta, blevo de glada �ver det hugnesamma budskapet.

Judas och Silas, som sj�lva voro profeter, talade d�refter m�nga f�rmaningens ord till br�derna och styrkte dem.

Och sedan de hade uppeh�llit sig d�r n�gon tid, fingo de i frid fara ifr�n br�derna tillbaka till dem som hade s�nt dem.

Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, d�r de undervisade och, j�mte m�nga andra f�rkunnade evangelii ord fr�n Herren.

Efter n�gon tid sade Paulus till Barnabas: �L�t oss nu fara tillbaka och bes�ka v�ra br�der, i alla de st�der d�r vi hava f�rkunnat Herrens ord, och se till, huru det �r med dem.�

Barnabas ville d� att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.

Men Paulus fann icke sk�ligt att taga med sig en man som hade �vergivit dem i Pamfylien och icke f�ljt med dem till deras arbete.

Och s� skarp blev deras tvist att de skilde sig ifr�n varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.

Men Paulus utvalde �t sig Silas; och sedan han av br�derna hade blivit anbefalld �t Herrens n�d, begav han sig �stad

och f�rdades genom Syrien och Cilicien och styrkte f�rsamlingarna.