Chapter 27

N�r det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus j�mte n�gra andra f�ngar �verl�mnad �t en h�vitsman, vid namn Julius, som tillh�rde den kejserliga vakten.

Och vi gingo ombord p� ett skepp fr�n Adramyttium, som skulle anl�pa provinsen Asiens kustst�der. S� lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier fr�n Tessalonika.

Dagen d�refter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bem�tte Paulus med v�lvilja, tillstadde honom att bes�ka sina v�nner d�r och �tnjuta deras omv�rdnad.

N�r vi hade lagt ut d�rifr�n, seglade vi under Cypern, eftersom vinden l�g emot.

Och sedan vi hade seglat �ver havet, utanf�r Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.

D�r tr�ffade h�vitsmannen p� ett skepp fr�n Alexandria, som skulle segla till Italien, och p� det f�rde han oss ombord.

Under en l�ngre tid gick nu seglingen l�ngsamt, och vi kommo med knapp n�d inemot Knidus. Och d� vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.

Det var med knapp n�d som vi kommo d�r f�rbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke l�ngt fr�n staden Lasea.

H�runder hade ganska l�ng tid hunnit f�rflyta, och sj�farten begynte redan vara os�ker; fastedagen var n�mligen redan f�rbi. Paulus varnade dem d�

och sade: �I m�n, jag ser att denna sj�resa kommer att medf�ra vederv�rdigheter och stor olycka, icke allenast f�r last och skepp, utan ock f�r v�ra liv.�

Men h�vitsmannen trodde mer p� styrmannen och skepparen �n p� det som Paulus sade.

Och d� hamnen icke l�g v�l till f�r �vervintring, var flertalet av den meningen att man borde l�gga ut d�rifr�n och f�rs�ka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn p� Kreta, som ligger skyddad mot sydv�st och nordv�st; d�r skulle de sedan stanna �ver vintern.

Och d� nu en lindrig sunnanvind bl�ste upp, menade de sig hava m�let vunnet, och lyfte ankar och foro t�tt utmed Kreta.

Men icke l�ngt d�refter kom en v�ldsam stormvind farande ned fr�n �n; det var den s� kallade nordostorkanen.

D� skeppet av denna rycktes med och icke kunde h�llas upp mot vinden, g�vo vi efter och l�to det driva.

N�r vi kommo under en liten � som hette Kauda, f�rm�dde vi dock, fast�n med knapp n�d, b�rga skeppsb�ten.

Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de n�dhj�lpsmedel och slogo t�g om skeppet. Och d� de fruktade att bliva kastade p� Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och l�to skeppet s� driva.

Och eftersom vi alltj�mt h�rt ansattes av stormen, vr�kte de dagen d�refter en del av lasten �ver bord.

P� tredje dagen kastade de med egna h�nder ut skeppsredskapen.

Och d� under flera dagar varken sol eller stj�rnor hade synts, och stormen l�g ganska h�rt p�, hade vi icke mer n�got hopp om r�ddning.

D� nu m�nga funnos som ingenting ville f�rt�ra, tr�dde Paulus upp mitt ibland dem och sade: �I m�n, I haden bort lyda mig och icke avsegla fr�n Kreta; I haden d� kunnat spara eder dessa vederv�rdigheter och denna olycka.

Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall f�rlora sitt liv; allenast skeppet skall g� f�rlorat.

Ty i natt kom en �ngel fr�n den Gud som jag tillh�r, och som jag ocks� tj�nar, och stod bredvid mig och sade:

'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att st� inf�r kejsaren; och se, Gud har sk�nkt dig alla dem som segla med dig.'

Varen d�rf�r vid gott mod, I m�n; ty jag har den f�rtr�stan till Gud, att s� skall ske som mig �r sagt.

Men p� en � m�ste vi bliva kastade.�

N�r vi nu den fjortonde natten drevo omkring p� Adriatiska havet, tyckte sj�m�nnen sig vid midnattstiden finna att de n�rmade sig n�got land.

De lodade d� och funno tjugu famnars djup. N�r de hade kommit ett litet stycke l�ngre fram lodade de �ter och funno femton famnars djup.

D� fruktade de att vi skulle st�ta p� n�got skarpt grund, och kastade d�rf�r ut fyra ankaren fr�n akterskeppet och l�ngtade efter att det skulle dagas.

Sj�m�nnen ville emellertid fly ifr�n skeppet och firade ned skeppsb�ten i havet, under f�regivande att de t�nkte f�ra ut ankaren ifr�n f�rskeppet.

D� sade Paulus till h�vitsmannen och krigsm�nnen: �Om icke dessa stanna kvar p� skeppet, s� kunnen I icke r�ddas.�

D� h�ggo krigsm�nnen av de t�g som h�llo skeppsb�ten, och l�to den fara.

Medan det nu h�ll p� att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: �Det �r i dag fjorton dagar som I haven v�ntat och f�rblivit fastande, utan att f�rt�ra n�got.

D�rf�r uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall f�rhj�lpa eder till r�ddning. Ty p� ingen av eder skall ett huvudh�r g� f�rlorat.

N�r han hade sagt detta, tog han ett br�d och tackade Gud i allas �syn och br�t det och begynte �ta.

D� blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, ocks� de.

Och vi voro p� skeppet tillsammans tv� hundra sjuttiosex personer.

Sedan de hade �tit sig m�tta, l�ttade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

N�r det blev dag, k�nde de icke igen landet; men de blevo varse en vik med l�g strand och besl�to d� att, om m�jligt, l�ta skeppet driva upp p� denna.

De kapade s� ankart�gen p� b�da sidor och l�mnade ankarna kvar i havet; tillika l�sgjorde de rodren och hissade f�rseglet f�r vinden och styrde mot stranden.

De st�tte d� p� ett rev och l�to skeppet g� upp p� det. D�r fastnade f�rskeppet och blev st�ende or�rligt, men akterskeppet begynte brytas s�nder av v�gsvallet.

D� ville krigsm�nnen d�da f�ngarna, f�r att ingen skulle kunna fly undan simmande.

Men h�vitsmannen ville r�dda Paulus och hindrade dem d�rf�r i deras upps�t, och bj�d att de simkunniga f�rst skulle kasta sig i vattnet och s�ka komma i land,

och att d�refter de �vriga skulle giva sig ut, somliga p� plankor, andra p� spillror av skeppet. S� lyckades det f�r alla att komma v�lbeh�llna i land.